Jag vet att mina senaste inlägg på bloggen inte varit speciellt happy, men det är en sån tid just nu bara och då får det bli så. Är ju frivilligt att läsa :)

 

Igår kväll hade jag verkligen paniken. Jag är så fruktansvärt rädd att tappa nån som betyder något för mig. Jag är rädd för smärtan som kommer när man mister någon nära och just igår efter ett avsnitt av Grey´s så bröt jag bara ihop i tårar. Fick ett tryck över bröstet och kände ångesten krypa fram. Fyfan säger jag bara! 
Det är så illa att jag har väldigt svårt att verkligen släppa in nån riktigt nära på livet, så när jag väl gör det då är dom fast där. Så till er som står/stått mig nära, nu tar ni riktigt hand om er så jag slipper gå runt och va rädd jämnt och ständigt!

 

Önskar ibland att jag kunde vara mera obrydd och inte bry mig lika mycket om saker och ting. Men på ett vis så har jag redan varit där och det var på lång sikt inge bra det heller. För då knuffar man bara iväg känslorna så att det får kännas bra för stunden (fast man tror att det ska kännas bra föralltid!). Men tillslut hinner dom ikapp (som nu) och då har man ingenstans att ta vägen utan måste stå ut med att känna allting som man tidigare knuffat undan. Jag vet inte riktigt om det var värt det såhär i efterhand!